Myten om Oden

Myterna är som bjälkarna i ett hus. De syns inte utifrån men bildar ändå den stomme som håller huset samman så att man kan bo i det. Myterna är vår tolkning av våra inre jag i relation till yttervärlden. De är berättelser som enar vårt samhälle.

Oden, vår fornnordiske Zeus, var en mäktig gud. Han kände till allt vad som föregick i världen och förstod dessutom det stora sammanhangen. Det var bra, ty när människor lyssnade till berättelserna om Oden och när de tillbad honom fick de del i all den kunskap han ansågs besitta.

Oden hade två korpar, Hugin och Munin, som varje dag flög runt omkring i världen och betraktade den med skarpa ögon. På kvällen återvände de till Odens axlar och berättade allt som hänt. Men liksom våra moderna beslutsfattare blev Oden översköljd av information. Hur skulle han sovra bland allt han fick veta?

På den tiden var hela tillvaron inrymd i världsträdet Yggdrasil, en jättelik ask med grenar högt uppe bland stjärnorna och med tre tjocka rötter djupt nere i underjorden. Där, vid en av rötterna fanns även en brunn som vaktades av Mimer, en gammal klok man. Oden sökte upp honom och bad om råd.
”Du ska få visdom”, sa Mimer, ”men det är inte gratis. Du måste offra ditt ena öga, sänka ner det i brunnen här bland Yggdrasils rötter.”
Med stor tvekan och smärta tog Oden sitt ena öga ur sin håla och lät det sjunka ner i brunnen. Där låg det vidöppet, djupt nere på botten. Från den dagen var han den visaste bland alla.

Han offrade alltså sin eventuella skönhet för visdomen. I ansiktet fanns nu bara en hålighet men hans öga låg i underjorden fullt seende. Enligt psykoanalysen skulle man kunna tolka det som att han har ett öga i det omedvetna. Det är kanske det som krävs för klarsyn, en öppen intuitiv kunskap från vårt inre. Att ha kontakt med det omedvetna fanns alltså långt innan Freud. 

De verk som blir klassiska är de som lyckas fånga de djupaste underströmmarna, de som speglar det som hände och vad som händer.