”All the lonley people-where do they all come from?” Lennon Mc Catrney

Det finns människor som går i terapi för att de är så outhärdligt ensamma. I denna tid av snabb kommunikation och en massa möjligheter är vi ensammare än någonsin. Verkliga möten, människor emellan blir alltmer sällsynt. Vi har fler vänner än någonsin på facebook men att möta någon som lyssnar verkar näst intill omöjligt .

Ensamheten är ett av uttrycken för vår rotlöshet. Utan relation till det förflutna, utan förbindelse med framtiden hänger vi i luften. Vi spelar de roller som just den aktuella situationen vi befinner oss i kräver. Följden är inte bara att vi då saknar förbindese med vår inre kärna utan vi får också en stark känsla av att ågot saknas och att aldrig ha levt i enlighet med vårt ”sanna jag”.

Relationer är inte utbytbara. Först när man inte kastar sig hit och dit kan vänskap fördjupas. Först när man står ut med sig själv kan man lyssna på andra.

Den jäktade människan ser inte styrkan i den strosande människans harmoni. Farten ökar överallt, i yrkeslivet, media, undervisning och i familjelivet. Vi blir alltmer splittrade när vår uppmärksamhet ska riktas åt olika håll hela tiden. När två personer sitter och samtalar med varandra och mobilen ringer är det inte helt ovanligt att personen svarar och ett samtal avbryts till förmån för ett annat. Tankegångar avbryts och tiden blir sönderhackad. Hur ska vi hitta sammanhang och mening när vår uppmärksamhet störs?

Om man åker på en väg i olika hastigheter ser man olika saker. Om man kör snabbt förbi blir omvärlden suddig och flimrar förbi. Saktar man ned farten kan man ”ta in” synintryck, dofter, ljud och färger.

Eftersom allting ska förnyas vad händer då med det som är beständigt. Ny kunskap framställs som om den vore bättre än gammal.

Den långsamma kunskapsuppbyggnaden, vart tog den vägen? Det man erfar, tar in och begrundar verkar alltmer ersättas av flyktiga, föränderliga och inte allt för sällan helt tvärsäkra uttalde buskap om hur vi och världen fungerar.

Myterna är som bjälkarna i ett hus. De syns inte utifrån men bildar ändå den stomme som håller huset samman så att man kan bo i det. Myterna är vår tolkning av våra inre jag i relation till yttervärlden. De är berättelser som enar vårt samhälle.

Oden, vår fornnordiske Zeus, var en mäktig gud. Han kände till allt vad som föregick i världen och förstod dessutom det stora sammanhangen. Det var bra, ty när människor lyssnade till berättelserna om Oden och när de tillbad honom fick de del i all den kunskap han ansågs besitta.

Oden hade två korpar, Hugin och Munin, som varje dag flög runt omkring i världen och betraktade den med skarpa ögon. På kvällen återvände de till Odens axlar och berättade allt som hänt. Men liksom våra moderna beslutsfattare blev Oden översköljd av information. Hur skulle han sovra bland allt han fick veta?

På den tiden var hela tillvaron inrymd i världsträdet Yggdrasil, en jättelik ask med grenar högt uppe bland stjärnorna och med tre tjocka rötter djupt nere i underjorden. Där, vid en av rötterna fanns även en brunn som vaktades av Mimer, en gammal klok man. Oden sökte upp honom och bad om råd.
”Du ska få visdom”, sa Mimer, ”men det är inte gratis. Du måste offra ditt ena öga, sänka ner det i brunnen här bland Yggdrasils rötter.”
Med stor tvekan och smärta tog Oden sitt ena öga ur sin håla och lät det sjunka ner i brunnen. Där låg det vidöppet, djupt nere på botten. Från den dagen var han den visaste bland alla.

Han offrade alltså sin eventuella skönhet för visdomen. I ansiktet fanns nu bara en hålighet men hans öga låg i underjorden fullt seende. Enligt psykoanalysen skulle man kunna tolka det som att han har ett öga i det omedvetna. Det är kanske det som krävs för klarsyn, en öppen intuitiv kunskap från vårt inre. Att ha kontakt med det omedvetna fanns alltså långt innan Freud. 

De verk som blir klassiska är de som lyckas fånga de djupaste underströmmarna, de som speglar det som hände och vad som händer.