”Minnet är aldrig opersonligt (dvs aldrig menigslöst) utan verkar på grund av sin betydelse för personen i fråga” menar Ernest Schachtel i boken On Memory and Childhood Amnesia.

Alltså det man minns måste ha en betydelse för en själv. Att ”lära in” det som krävs för ett att prestera bra på ett prov kommer minnet snart att sålla bort. De tidiga minnen från barndomen har betydelse för en mäniska. Vi minns iregel inte det vi gjorde varje dag utan vi kan minnas händelser som i förstome inte verkar vara viktiga. Men de tidiga minnena är det vi bygger myten om oss själva kring, för att förstå vilka vi är. Alfred Adler var den första analytikern som insåg de tidigaste minnenas betydelse. En viktig händese i barndomen visar vägen til det levnadsätt personen väljer att leva sitt liv. Händelser omvandlas till myten om mig själv och genom den lär man känna sig själv.
Minnet är kreativitetens moder. Ty det är i minnet som man sparar och avsmakar de viktiga erfarenheterna, de bländande synerna, de avgörande händelserna. I minnet smälter dessa dyrbara erfarenheterna samman till en myt som berättar en historia för oss.