Alla människor hamnar förr eller senare i någon form av kris. Utvecklingskriser går alla igenom, att gå från ungdom till att bli vuxen, att bli förälder, medelålderns kriser och att bli gammal. Det hör livet till. Utöver dessa kommer livet också att innebära olika trauman så som olyckor, sjukdom, dödsfall eller andra separationer. Allt detta kallar man för kriser och är nödvändiga för en människa för att utvecklas och uppnå självkännedom. Om inte kriser bearbetas kan det bli inkörsporten till livslångt lidande och psykisk invaliditet.
Ordet kris kommer från grekiskans krisis och betyder egentligen avgörande vändning eller plötslig förändring.
Johan Cullberg beskriver krisen som ett psykiskt tillstånd som man kan sägas befinna sig i då man råkat in i en sådan livssituation att ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tilläckliga för att man ska förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen. Detta kan man behöva hjälp med för att utvecklas och gå vidare i l ivet trots svårigheter man är med om så att inte sorger fryser och utvecklas till depressioner.

När människor drabbas av en obotlig sjukdom kan allt rasa samman. I blind förtvivlan kan hon förneka det som hon innerst inne vet ska komma. Döden.
Att tala om den kan vara så svårt att det inte ens går att beröra. Anhöriga står med frågor, den sjuke lika så men ingen vågar tala om det som alla vet ska komma inom en allt för snar framtid. Den sjuke bär oftast på en innersta önskan om att få tala om den stundande döden men vet inte hur det ska gå till. Obearbetade konflikter kommer upp till ytan när det är kort tid kvar till försoning. Att sammanfatta sitt liv kan bli viktigt för den döende men också för dess anhöriga. Att få samtala i slutet av livet om dessa viktiga ting kan göra stor skillnad inte mist för de anhöriga.