Alla människor hamnar förr eller senare i någon form av kris. Utvecklingskriser går alla igenom, att gå från ungdom till att bli vuxen, att bli förälder, medelålderns kriser och att bli gammal. Det hör livet till. Utöver dessa kommer livet också att innebära olika trauman så som olyckor, sjukdom, dödsfall eller andra separationer. Allt detta kallar man för kriser och är nödvändiga för en människa för att utvecklas och uppnå självkännedom. Om inte kriser bearbetas kan det bli inkörsporten till livslångt lidande och psykisk invaliditet.
Ordet kris kommer från grekiskans krisis och betyder egentligen avgörande vändning eller plötslig förändring.
Johan Cullberg beskriver krisen som ett psykiskt tillstånd som man kan sägas befinna sig i då man råkat in i en sådan livssituation att ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tilläckliga för att man ska förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen. Detta kan man behöva hjälp med för att utvecklas och gå vidare i l ivet trots svårigheter man är med om så att inte sorger fryser och utvecklas till depressioner.

När människor drabbas av en obotlig sjukdom kan allt rasa samman. I blind förtvivlan kan hon förneka det som hon innerst inne vet ska komma. Döden.
Att tala om den kan vara så svårt att det inte ens går att beröra. Anhöriga står med frågor, den sjuke lika så men ingen vågar tala om det som alla vet ska komma inom en allt för snar framtid. Den sjuke bär oftast på en innersta önskan om att få tala om den stundande döden men vet inte hur det ska gå till. Obearbetade konflikter kommer upp till ytan när det är kort tid kvar till försoning. Att sammanfatta sitt liv kan bli viktigt för den döende men också för dess anhöriga. Att få samtala i slutet av livet om dessa viktiga ting kan göra stor skillnad inte mist för de anhöriga.

Hösten kommer med stillhet. Tid att lyssna inåt.
Få saker är så svåra att tala om som skam. Skam är mångas hemliga plåga och hinder till ett genuint socialt liv. När vi skäms, skäms vi oftast för att vi skäms. Vi vill inte att någon skall se vår skam och längtar samtidigt innerligt efter att bli sedda som sådana som vi är.
Den djupaste skammen är upplevelsen av att inte ha varit älskad för den man är, i kombination med att ha tvingats att inte låtsas om det eller till och med hävda motsatsen - en grundläggande livslögn. 
Om man är duktig så gör man kanske mamma och pappa glada.
Under vuxenblivandet upptäcker vi vilka vi är och vad som verkligen engagerar oss. Ibland går dessa upptäckter mot våra egna önskemål och omgivningens förväntningar och investeringar i oss. Vi tänker oss att ingen, inte ens vi själva, skall kunna acceptera oss, än mindre älska oss. Vi skäms.
I en psykoterapi kan skamkänslorna utgöra vägvisare till det du förlorat. Det som är så svårt att tala ombehöver inte vara svårt för en terapeut att lyssna till . Att få tala om sin skam, bli lyssnad på och förstådd skänker lättnad.

”Minnet är aldrig opersonligt (dvs aldrig menigslöst) utan verkar på grund av sin betydelse för personen i fråga” menar Ernest Schachtel i boken On Memory and Childhood Amnesia.

Alltså det man minns måste ha en betydelse för en själv. Att ”lära in” det som krävs för ett att prestera bra på ett prov kommer minnet snart att sålla bort. De tidiga minnen från barndomen har betydelse för en mäniska. Vi minns iregel inte det vi gjorde varje dag utan vi kan minnas händelser som i förstome inte verkar vara viktiga. Men de tidiga minnena är det vi bygger myten om oss själva kring, för att förstå vilka vi är. Alfred Adler var den första analytikern som insåg de tidigaste minnenas betydelse. En viktig händese i barndomen visar vägen til det levnadsätt personen väljer att leva sitt liv. Händelser omvandlas till myten om mig själv och genom den lär man känna sig själv.
Minnet är kreativitetens moder. Ty det är i minnet som man sparar och avsmakar de viktiga erfarenheterna, de bländande synerna, de avgörande händelserna. I minnet smälter dessa dyrbara erfarenheterna samman till en myt som berättar en historia för oss.

”All the lonley people-where do they all come from?” Lennon Mc Catrney

Det finns människor som går i terapi för att de är så outhärdligt ensamma. I denna tid av snabb kommunikation och en massa möjligheter är vi ensammare än någonsin. Verkliga möten, människor emellan blir alltmer sällsynt. Vi har fler vänner än någonsin på facebook men att möta någon som lyssnar verkar näst intill omöjligt .

Ensamheten är ett av uttrycken för vår rotlöshet. Utan relation till det förflutna, utan förbindelse med framtiden hänger vi i luften. Vi spelar de roller som just den aktuella situationen vi befinner oss i kräver. Följden är inte bara att vi då saknar förbindese med vår inre kärna utan vi får också en stark känsla av att ågot saknas och att aldrig ha levt i enlighet med vårt ”sanna jag”.

Relationer är inte utbytbara. Först när man inte kastar sig hit och dit kan vänskap fördjupas. Först när man står ut med sig själv kan man lyssna på andra.

Den jäktade människan ser inte styrkan i den strosande människans harmoni. Farten ökar överallt, i yrkeslivet, media, undervisning och i familjelivet. Vi blir alltmer splittrade när vår uppmärksamhet ska riktas åt olika håll hela tiden. När två personer sitter och samtalar med varandra och mobilen ringer är det inte helt ovanligt att personen svarar och ett samtal avbryts till förmån för ett annat. Tankegångar avbryts och tiden blir sönderhackad. Hur ska vi hitta sammanhang och mening när vår uppmärksamhet störs?

Om man åker på en väg i olika hastigheter ser man olika saker. Om man kör snabbt förbi blir omvärlden suddig och flimrar förbi. Saktar man ned farten kan man ”ta in” synintryck, dofter, ljud och färger.

Eftersom allting ska förnyas vad händer då med det som är beständigt. Ny kunskap framställs som om den vore bättre än gammal.

Den långsamma kunskapsuppbyggnaden, vart tog den vägen? Det man erfar, tar in och begrundar verkar alltmer ersättas av flyktiga, föränderliga och inte allt för sällan helt tvärsäkra uttalde buskap om hur vi och världen fungerar.

Myterna är som bjälkarna i ett hus. De syns inte utifrån men bildar ändå den stomme som håller huset samman så att man kan bo i det. Myterna är vår tolkning av våra inre jag i relation till yttervärlden. De är berättelser som enar vårt samhälle.

Oden, vår fornnordiske Zeus, var en mäktig gud. Han kände till allt vad som föregick i världen och förstod dessutom det stora sammanhangen. Det var bra, ty när människor lyssnade till berättelserna om Oden och när de tillbad honom fick de del i all den kunskap han ansågs besitta.

Oden hade två korpar, Hugin och Munin, som varje dag flög runt omkring i världen och betraktade den med skarpa ögon. På kvällen återvände de till Odens axlar och berättade allt som hänt. Men liksom våra moderna beslutsfattare blev Oden översköljd av information. Hur skulle han sovra bland allt han fick veta?

På den tiden var hela tillvaron inrymd i världsträdet Yggdrasil, en jättelik ask med grenar högt uppe bland stjärnorna och med tre tjocka rötter djupt nere i underjorden. Där, vid en av rötterna fanns även en brunn som vaktades av Mimer, en gammal klok man. Oden sökte upp honom och bad om råd.
”Du ska få visdom”, sa Mimer, ”men det är inte gratis. Du måste offra ditt ena öga, sänka ner det i brunnen här bland Yggdrasils rötter.”
Med stor tvekan och smärta tog Oden sitt ena öga ur sin håla och lät det sjunka ner i brunnen. Där låg det vidöppet, djupt nere på botten. Från den dagen var han den visaste bland alla.

Han offrade alltså sin eventuella skönhet för visdomen. I ansiktet fanns nu bara en hålighet men hans öga låg i underjorden fullt seende. Enligt psykoanalysen skulle man kunna tolka det som att han har ett öga i det omedvetna. Det är kanske det som krävs för klarsyn, en öppen intuitiv kunskap från vårt inre. Att ha kontakt med det omedvetna fanns alltså långt innan Freud. 

De verk som blir klassiska är de som lyckas fånga de djupaste underströmmarna, de som speglar det som hände och vad som händer.  

Fria associationer innebär associationer fria från medvetna målföreställningar.
De fria associationerna anses vara den viktigaste "uppfinningen" i Freuds psykoanalys. Infall ger ledtrådar till vad som försegår i det omedvetna. När man tyder drömmar samlas associationerna till olika drömelement. De olika drömelementen länkar i varandra i en associationskedja som leder till nya skikt bland drömtankarna.

Associationerna ger länkar till det omedvetna och visar ocensurerat vad som döljer sig i det omedvetna. Det kan handla om ord som sägs utan till synes någon mening, felsägningar eller sammanträffanden i tiden utan meningsfullt inre sammanhang. Ingen anknytning är för lös, ingen ordlek för dålig för att bilda en brygga från en tanke till en annan.

" Varje gång ett psykiskt element är förbundet med ett annat genom en absurd och ytlig association existerar mellan de båda också en korrekt och djupare förbindelse som är underkastas censurens motstånd" (Freud 1900)

På en nivå försöker vi med hjälp av intellektet försöka att förstå patienten genom att tillämpa inlärda teorier, pröva, förkasta, pröva igen och försöka att finna återkommande mönster. På en annan nivå strävar vi bort från det intellektuella genom den jämt svävande uppmärksamheten eller ouppmärksamheten.

De fria associationerna finns hos både analysanden och analytikern. Analysen är en inte en process där analytikern rekonstruerar analysandens liv och presenterar tolkningar utan det blir ett gemensamt skapande genom interaktion i överförings-motöverföringsfältet.

 "Jag har inte utan goda grunder, hävdat att varje människa i sitt eget omedvetna besitter ett instrument med vilket hon förmår tyda yttringarna av en annans omedvetna".
(Freud 1913)

Det som utmärker psykoanalysen och den psykoanalytiska inspirerade psykoterapin är arbetet med överföringen. Med "överföring" avses då i vid bemärkelse de omedvetna föreställningar, önskningar och fantasier som återupprepas och iscensätts i omvärlden och i förhållande till andra människor. Detta fenomen är en del av vår vardagliga tillvaro.
Analytikerns lyssnande mottaglighet inbjuder till omedveten kommunikation. En omedveten genklang väcks oundvikligen i analytikern. Mot denna försöker analytikern rikta sin uppmärksamhet för att bli varse de inre bilder, känslor och tankar som framträder i samvaro med analysanden. Denna omedvetna genklang är det som betecknas som "motöverföring". Det gäller att utnyttja motöverföringen genom att iaktta och försöka förstå den.

"Att varje människa i sitt eget omedvetna besitter ett instrument med vilket hon förmår tyda yttringar av en annans omedvetna".
(Freud 1923)

" Det är mycket anmärkningsvärt att det omedvetna hos en människa med kringgående av det medvetna kan reagera på en annan människas omedvetna. Detta faktum förtjänar en grundligare undersökning".
(Freud 1915)