Barnets tidiga utveckling sker hela tiden i dialog med modern. Hur hon svara an på barnet kommer att bli avgörande för barnets personlighetsstruktur. Om modern bekräftar barnet sker en gynnsam utveckling. Om hon däremot avvisar eller inte förstår barnets behov kommer barnet att om och om igen söka bekräftelse genom återfrågningar med allt starkare medel. Om bekräftelsen uteblir resignerar barnet och olika försvar byggs upp. Om modern inte alls ”ser” barnet utan ger bekräftelse i form av påbud att det ska vara så som hon vill att det ska vara för att stämma överens med moderns egen inre bild av barnet kommer barnet att bilda ett falskt själv. Barnet blir inte sann mot sig själv utan försöker att vara så som barnet tror att omgivningen vill att det ska vara.

Barnets föds med både känslor av hat och kärlek. Det är en omsorgsfull handling av en terapeut att benämna hatet och avunden. Vi behöver någon som står ut med hatet och avunden. Personer som kommer till psykoterapi kan må tillfälligt bättre med positiv förstärkning men, enlig Igra blir   psykoterapin overksam om man inte vidrör vid hatet och avunden.

Det finns inga manualer för hur vi ska möta det kusliga. Det är individuellt. Att människor kan vara i miljöer där någon lyssnar till dem och talar till dem blir viktigt. Det finns en skillnad på att babbla och att tala. Vi behöver platser där det finns möjlighet att tala och då blir det möjligt att möta det kusliga.
"Hur viktigt är det inte att vi i myllan av ord hittar fram till de ord som bär. De ord som får oss att drömma. Att behålla men också att förlora markkontakten. Hur angeläget är det inte att vi anstränger oss i samtalet. Vi måste därför ge oss rätten att vara tysta då vi märker att orden börjar slira. Tystnaden talar, tystnaden lyssnar och kan möjliggöra orden. Vi måste kunna vara tysta så att orden åter kommer åter. Vi måste kunna vara tysta så att vi inte tystnar".
Per-Magnus Johansson psykoanalytiker
 

Det blir en friare känsla när patienten ligger på divanen. Det finns en frihet i det blicklösa som uppkommer när patienten ligger på divanen och det kan kännas som en lättnad att inte behöva titta på varandra. Båda får en större frihet att tänka fritt och slipper bli upptagna av hur den andre ser ut och den sociala aspekten. Patienten får vara ifred med sina egna tankar och får lättare att ”titta inåt” utan att bli distraherad av den andres blick. Här ges en större frihet att vara med sig själv, men i närvaro av psykoterapeuten. Även psykoterapeuten kan känna sig friare och får lättare att uppmärksamma sina egna bilder och fantasier.