Barnets tidiga utveckling sker hela tiden i dialog med modern. Hur hon svara an på barnet kommer att bli avgörande för barnets personlighetsstruktur. Om modern bekräftar barnet sker en gynnsam utveckling. Om hon däremot avvisar eller inte förstår barnets behov kommer barnet att om och om igen söka bekräftelse genom återfrågningar med allt starkare medel. Om bekräftelsen uteblir resignerar barnet och olika försvar byggs upp. Om modern inte alls ”ser” barnet utan ger bekräftelse i form av påbud att det ska vara så som hon vill att det ska vara för att stämma överens med moderns egen inre bild av barnet kommer barnet att bilda ett falskt själv. Barnet blir inte sann mot sig själv utan försöker att vara så som barnet tror att omgivningen vill att det ska vara.

Barnets föds med både känslor av hat och kärlek. Det är en omsorgsfull handling av en terapeut att benämna hatet och avunden. Vi behöver någon som står ut med hatet och avunden. Personer som kommer till psykoterapi kan må tillfälligt bättre med positiv förstärkning men, enlig Igra blir   psykoterapin overksam om man inte vidrör vid hatet och avunden.

Det finns inga manualer för hur vi ska möta det kusliga. Det är individuellt. Att människor kan vara i miljöer där någon lyssnar till dem och talar till dem blir viktigt. Det finns en skillnad på att babbla och att tala. Vi behöver platser där det finns möjlighet att tala och då blir det möjligt att möta det kusliga.
"Hur viktigt är det inte att vi i myllan av ord hittar fram till de ord som bär. De ord som får oss att drömma. Att behålla men också att förlora markkontakten. Hur angeläget är det inte att vi anstränger oss i samtalet. Vi måste därför ge oss rätten att vara tysta då vi märker att orden börjar slira. Tystnaden talar, tystnaden lyssnar och kan möjliggöra orden. Vi måste kunna vara tysta så att orden åter kommer åter. Vi måste kunna vara tysta så att vi inte tystnar".
Per-Magnus Johansson psykoanalytiker
 

Det blir en friare känsla när patienten ligger på divanen. Det finns en frihet i det blicklösa som uppkommer när patienten ligger på divanen och det kan kännas som en lättnad att inte behöva titta på varandra. Båda får en större frihet att tänka fritt och slipper bli upptagna av hur den andre ser ut och den sociala aspekten. Patienten får vara ifred med sina egna tankar och får lättare att ”titta inåt” utan att bli distraherad av den andres blick. Här ges en större frihet att vara med sig själv, men i närvaro av psykoterapeuten. Även psykoterapeuten kan känna sig friare och får lättare att uppmärksamma sina egna bilder och fantasier.

Sorgen är ofrånkomlig. Skammens makt bryts först när vi överväldigas av sorg inför det vi ser. Med sorgen väver vi våra liv. Utan sorgen blir livet bara trasor och avklippta trådar. En människa som inte kan eller vill sörja förmår inte upprätthålla kontinuiteten i sitt liv och därigenom riskerar hon att utsätta andra för plötsliga svek och uppbrott. Och ur sorgen föds längtan.

Kejsaren förnekar att det inte finns något tyg fast han någonstans måste veta det så är förnekelsen så stark att han beundrar det vackra tyget som inte finns. Förnekelsen utesluter affekter, ideer, tankar och symboler och utestänger allt liv. Det finns inte. Kvar finns endast en grandios beundrand av det egna jaget och vikten av att alla andra beundrar och hyllar honom. Att han faktiskt ÄR naken skänker han inte en tanke. Den beundrande skaran är Kejsarens medaktörer som är omedvetet indragna i hans drama. Själv befinner han sig i ett förlamande tillstånd, endast närvarande i förnekandet av sig själv.

Psykoanalys är ett upplysningsprojekt om det omedvetna. Antagandet om att det finns omedvetna själsliga processer är fundamentalt för psykoanalytisk teori. Freud menade att det inte går att förstå fenomen utan antagande om de omedvetna processerna.

Att ana det omedvetna kan man göra på fler sätt. Ett är att lägga vikt vid felsägningar och felhandlingar. Det andra är att det omedvetna visar sig i de neurotiska försvaren så som hysteri, fobi och tvång. Sist men inte minst visar sig det omedveten i drömmen.

Analysrummet är vår mötesplats. Där sker våra möten på de överenskomna tiderna. Där söker analysanden sin sanning tillsammans med mig. Hon ger sig ut på en upptäcktsfärd i sitt inre där analysen ger plats för att utveckla den egna föreställningsvärlden. Tillsammans söker vi sanningen. Hon avläser sin omvärld med sina sinnen samtidigt som hon funderar över vad som händer inom henne. När minnen väcks och sätts i rörelse och nya stigar leder till nya och okända platser.
Anders Berge beskriver det så fint när han säger att ”Varhelst analysanden medvetet och i sitt omedvetna befinner sig på sin färd och om den förläggs i det förflutna, nuet eller framtiden, så utspelar den sig samtidigt i symbolisk form i det utrymme som analytiker och analysand i stunden skapar mellan sig. Efterhand tar analysandens berättelse form, och blir alltmer sammanhängande med nya överraskande tillägg som förut varit omedvetna. Det ger möjlighet till nya val. Det är en gemensam berättelse som blir till, eftersom både analysanden och analytikern tar in den andre i sina sinnen varvid nya känslor sätts i rörelse i dem. Ett förändrat ljus kastas tillbaka mot det förgångna och vars och ens individuella historia.”

Att anpassa sig till föräldrarnas behov leder ofta till utvecklandet av ”som-om personligheter”. Det som Winnicott  beskrvit som ”det falska självet”. Människan utvecklar en hållning, där hon inte bara visar upp det som önskas av henne utan så sammansmälter man med detta, att man inte kan ana hur mycket annat som finns bakom den ”maskerade självförståelsen”. Om man inte vet vem man är har man svårt att utveckla ett Jag och ett Du. Som Buber menar förutsätter ett autentiskt möte mellan ”Jag” och ” Du”. I detta möte är den andre inte ett objekt för min erfarenhet. Han är ett subjekt som är med och skapar mitt ”Jag”, liksom jag är med och skapar ditt ”Du”. Om man inte vet vem man är och anpassar sig efter andra kommer inte detta möte att äga rum.

Jung talar om Skuggan. En viktig del i mognaden, i integrationsprocessen är att skuggans projektioner måste dras tillbaka så att man själv erkänner och ser sina egna felaktiga och onda handlingar. Så länge Skuggan placeras på den yttre världen, på en gestalt eller en idé, slipper man drabbas av den smärtsamma insikten att man själv hyser detta hat, skuld, oro, förakt osv som man inte kan acceptera. Det finns med andra ord ett slags motstånd mot insikt i sin egen del i skulden, med alla medel söker man hålla detta borta från medvetandet genom att förlägga det till andra.