Sorgen är ofrånkomlig. Skammens makt bryts först när vi överväldigas av sorg inför det vi ser. Med sorgen väver vi våra liv. Utan sorgen blir livet bara trasor och avklippta trådar. En människa som inte kan eller vill sörja förmår inte upprätthålla kontinuiteten i sitt liv och därigenom riskerar hon att utsätta andra för plötsliga svek och uppbrott. Och ur sorgen föds längtan.

Kejsaren förnekar att det inte finns något tyg fast han någonstans måste veta det så är förnekelsen så stark att han beundrar det vackra tyget som inte finns. Förnekelsen utesluter affekter, ideer, tankar och symboler och utestänger allt liv. Det finns inte. Kvar finns endast en grandios beundrand av det egna jaget och vikten av att alla andra beundrar och hyllar honom. Att han faktiskt ÄR naken skänker han inte en tanke. Den beundrande skaran är Kejsarens medaktörer som är omedvetet indragna i hans drama. Själv befinner han sig i ett förlamande tillstånd, endast närvarande i förnekandet av sig själv.

Psykoanalys är ett upplysningsprojekt om det omedvetna. Antagandet om att det finns omedvetna själsliga processer är fundamentalt för psykoanalytisk teori. Freud menade att det inte går att förstå fenomen utan antagande om de omedvetna processerna.

Att ana det omedvetna kan man göra på fler sätt. Ett är att lägga vikt vid felsägningar och felhandlingar. Det andra är att det omedvetna visar sig i de neurotiska försvaren så som hysteri, fobi och tvång. Sist men inte minst visar sig det omedveten i drömmen.

Analysrummet är vår mötesplats. Där sker våra möten på de överenskomna tiderna. Där söker analysanden sin sanning tillsammans med mig. Hon ger sig ut på en upptäcktsfärd i sitt inre där analysen ger plats för att utveckla den egna föreställningsvärlden. Tillsammans söker vi sanningen. Hon avläser sin omvärld med sina sinnen samtidigt som hon funderar över vad som händer inom henne. När minnen väcks och sätts i rörelse och nya stigar leder till nya och okända platser.
Anders Berge beskriver det så fint när han säger att ”Varhelst analysanden medvetet och i sitt omedvetna befinner sig på sin färd och om den förläggs i det förflutna, nuet eller framtiden, så utspelar den sig samtidigt i symbolisk form i det utrymme som analytiker och analysand i stunden skapar mellan sig. Efterhand tar analysandens berättelse form, och blir alltmer sammanhängande med nya överraskande tillägg som förut varit omedvetna. Det ger möjlighet till nya val. Det är en gemensam berättelse som blir till, eftersom både analysanden och analytikern tar in den andre i sina sinnen varvid nya känslor sätts i rörelse i dem. Ett förändrat ljus kastas tillbaka mot det förgångna och vars och ens individuella historia.”