Att anpassa sig till föräldrarnas behov leder ofta till utvecklandet av ”som-om personligheter”. Det som Winnicott  beskrvit som ”det falska självet”. Människan utvecklar en hållning, där hon inte bara visar upp det som önskas av henne utan så sammansmälter man med detta, att man inte kan ana hur mycket annat som finns bakom den ”maskerade självförståelsen”. Om man inte vet vem man är har man svårt att utveckla ett Jag och ett Du. Som Buber menar förutsätter ett autentiskt möte mellan ”Jag” och ” Du”. I detta möte är den andre inte ett objekt för min erfarenhet. Han är ett subjekt som är med och skapar mitt ”Jag”, liksom jag är med och skapar ditt ”Du”. Om man inte vet vem man är och anpassar sig efter andra kommer inte detta möte att äga rum.