Det finns inga manualer för hur vi ska möta det kusliga. Det är individuellt. Att människor kan vara i miljöer där någon lyssnar till dem och talar till dem blir viktigt. Det finns en skillnad på att babbla och att tala. Vi behöver platser där det finns möjlighet att tala och då blir det möjligt att möta det kusliga.
"Hur viktigt är det inte att vi i myllan av ord hittar fram till de ord som bär. De ord som får oss att drömma. Att behålla men också att förlora markkontakten. Hur angeläget är det inte att vi anstränger oss i samtalet. Vi måste därför ge oss rätten att vara tysta då vi märker att orden börjar slira. Tystnaden talar, tystnaden lyssnar och kan möjliggöra orden. Vi måste kunna vara tysta så att orden åter kommer åter. Vi måste kunna vara tysta så att vi inte tystnar".
Per-Magnus Johansson psykoanalytiker
 

Det blir en friare känsla när patienten ligger på divanen. Det finns en frihet i det blicklösa som uppkommer när patienten ligger på divanen och det kan kännas som en lättnad att inte behöva titta på varandra. Båda får en större frihet att tänka fritt och slipper bli upptagna av hur den andre ser ut och den sociala aspekten. Patienten får vara ifred med sina egna tankar och får lättare att ”titta inåt” utan att bli distraherad av den andres blick. Här ges en större frihet att vara med sig själv, men i närvaro av psykoterapeuten. Även psykoterapeuten kan känna sig friare och får lättare att uppmärksamma sina egna bilder och fantasier.